Så länge Internet har existerat i form som liknar det vi har idag har det förekommit oro av människor och organisationer som är rättighetsinnehavare av vissa typer av innehåll. Speciellt har intrång i upphovsrätt alltid varit en poäng.
Och det är lätt att se varför. Å ena sidan ligger tanken om delning och innovation helt i hjärtat av internet som plattform. Å andra sidan förtjänar de personer som har de lagliga rättigheterna till upphovsrättsskyddat innehåll att få rättvis ersättning för sitt arbete. Sanningen är att dessa två begrepp inte alltid går hand i hand, och det har orsakat mycket debatt under åren.
Det hjälper inte saker som viss lagstiftning helt enkelt inte har kunnat följa med den digitala tidsåldern. Genom att erkänna detta har beslutsfattare gjort ständiga ansträngningar för att uppdatera olika lagar och förordningar för att bättre återspegla det samhälle vi befinner oss i nu. Det senaste försöket att uppnå detta är den mycket kontroversiella artikel 13 (en del av ett större direktiv) som antogs av Europaparlamentet i september 2018.
Vad är det exakt?
Tillsammans med artikel 11 (i allmänhet känd som ”länkskatt”) utgör artikel 13 den mest uppdelande delen av Europeiska unionens föreslagna nya direktiv om upphovsrätt. I huvudsak är det tänkt att ge ramarna för medlemsländerna att följa när de gör sina egna upphovsrättslagar.
Den 12 september röstade ledamöter av Europaparlamentet för direktivet, med 438 röster för och 226 emot. Det godkända dokumentet är en ändrad version av förslaget som inte lyckades säkra tillräckligt med röster i juli.
När det gäller artikel 12 specifikt anges att innehållsdelningsplattformar (som YouTube eller Facebook) nu kommer att ha ett större ansvar för att se till att deras användare inte delar upphovsrättsskyddat material utan vederbörligen tillstånd.
Vem stöder artikel 13 och varför?
Till och med denna grundläggande förklaring av artikel 13 borde vara tillräckligt för att göra det uppenbart att innehavare av upphovsrätt är de främsta stödjarna till denna lagstiftning. Till exempel har många från musikbranschen öppet talat för det. Detta inkluderar både representanter för musikföretag och artister själva. Ett anmärkningsvärt exempel på detta är Sir Paul McCartney, som publicerade ett öppet brev till parlamentsledamöter som bad dem stödja artikel 13 eftersom han trodde att den innehade nyckeln till musikens hållbara framtid i Europa.
Kärnan är tänkt att artikel 13 ska minska intäktsgapet mellan rättighetsinnehavarna och onlineplattformarna som möjliggör delning av sådant innehåll. Och det kan verkligen inte argumentera för att vissa teknikjättar tjänar mycket stora summor tack vare upphovsrättsskyddat innehåll på sina plattformar.
Genom att distribuera dessa medel på ett annat sätt, vilket skulle vara effekten av att tvinga dessa företag att se till att det inte finns någon intrång i upphovsrätten, kan det hävdas att konstnärerna och rättighetsinnehavarna skulle få de pengar de rättmässigt förfaller till.
Vem är mot artikel 13 och varför?
Även om ingen skulle hävda att konstnärer bör kompenseras för sitt arbete, menar motståndarna till artikel 13 att direktivet kommer att motsvara censur.
Många anmärkningsvärda siffror från teknikvärlden har samlats för att protestera mot denna lagstiftning eftersom de tror att de bryter mot vissa grundläggande friheter. Genom att inte ta hänsyn till undantag och begränsningar av upphovsrätt kan användargenererat innehåll vara i riskzonen.
Online-plattformar skulle behöva ett sätt att filtrera upphovsrättsskyddat innehåll, vilket kan ha bieffekten av att också ta bort remixat, parodierat eller anpassat innehåll - element som är integrerade i hur Internet som vi känner det fungerar. Detta är anledningen till att denna artikel har förtjänat det tilltalande smeknamnet, "meme-förbudet."
Dessutom finns det oro för att dessa filterkrav skulle göra mindre europeiska plattformar i nackdel. Även om direktivet undantar små digitala företag, skulle de ändå behöva implementera det efter att de växte utöver en viss storlek. Rädslan är att detta skulle skapa en negativ atmosfär och försvinna potentiella företagare eller investerare.
Vad händer sen?
För närvarande ingenting. Innan det blir officiellt står direktivet inför en annan röstningsrunda i Europaparlamentet. Om man antar att den passerar måste varje EU-medlem sedan skapa sina egna lagar som är i linje med den.
Ett EU-direktiv är inte en lag - det är helt enkelt en riktlinje som medlemsstaterna måste följa. Det betyder att det finns utrymme för tolkning, och det finns mycket som vi fortfarande inte vet om hur det skulle se ut i praktiken.
Ändå kan artikel 13 hamna i en vändpunkt i hur användare interagerar med innehåll online. Det finns fortfarande för många variabler för att veta någonting säkert, men det är en situation som är värd att följa.
